mayemma

Så jag känner mig nu, helt ensam. Usch ensam och olycklig, kanske mensvärken som spelar mig ett spratt? Och min rygg ska vi inte prata om, går runt som en gammal kärring. Måste förbi apoteket imorgon och hitta nått smärtlindrande så jag slipper se ut som som Gunnel 82.

Känns som om jag har en sten på bröstet, ångesten är total men på fredag ska jag klippa mig, nått att se framemot. Kan inte det där jävla antagningsbeskedet komma snart så jag kan slappna av?

En sak som skrämmer mig är att jag kanske gör fel, är det rätt att flytta till Malmö och komma bort från allt och alla eller ska jag stanna kvar. Jag är orolig att jag inte kommer trivas och att jag kommer ha otrolig hemlängtan men jag vet om jag skiter i Malmö kommer jag ångra det rejält, samtidigt är jag förväntansfull, det är så spännande med en ny stad och nya människor. Men att lämna allt och att åka långt härifrån skrämmer mig, att inte kunna åka hem till mamma skrämmer mig, men vad som inte dödar en gör en starkare eller hur va de? Nej jag gör rätt, jag kan ju alltid komma tillbaka om det inte skulle fungera. Malmö här kommer jag!